Regnet föll så kraftigt att det lät som om himlen hade rasat ner över mitt tak. När dörrklockan ringde antog jag att det var en leverans och en snabb överlämning vid dörren. I stället öppnade jag och fann flickan jag aldrig riktigt hade glömt stå där i en genomblöt leveransjacka.
Samma gropar i kinderna. Samma stora bruna ögon. Samma mjuka mun som jag en gång sett le under balens ljus när jag var sjutton och för trasig för att tro att något gott kunde vara för evigt.
Charlotte höll maten framför sig med båda händerna, fingrarna skakade av kylan och en blöt basebollkeps kastade en skugga över hennes ansikte.
”Din beställning, sir.”
Sir.
Inte Tyler.
Inte ens en antydan till igenkänning. På gymnasiet hade jag varit den sörjande, överviktiga killen som folk bara lade märke till när de ville skratta. Nu var jag trettiosju, smalare, tystare och uppbyggd igen efter år av att börja om. Charlotte hade ingen anledning att koppla mig till den jag en gång var.
Men det stack ändå till.
”Vill du ha lite vatten?” frågade jag till slut. ”Du ser helt slut ut.”
Hon skakade på huvudet.
”Jag kan inte. Min bror väntar. Han är inte frisk. Jag är hans enda vårdare.”
”Enda vårdare?”
”Efter att vår mamma gick bort är det bara jag.” Hon pressade fram ett litet, trött leende. ”God natt, sir.”
Hon skyndade tillbaka ut i regnet. Från mitt fönster såg jag henne nå en gammal rostig Mustang under gatlyktan. Motorn kämpade, vägrade, men startade till slut. Hon lutade pannan mot ratten, och när hennes axlar började skaka förstod jag att det här inte bara var en svår kväll.
Det var ett svårt liv.
Jag grep mina nycklar, men innan jag hann gå ut hade motorn redan vaknat. Hon torkade ansiktet, backade för snabbt och försvann i regnet.
Jag stod kvar där med kall mat i handen och tjugo år av minnen som tryckte tungt mot bröstet.
